”Vi är kallade att påverka samhället”
Ukrainska pingstunionens ledare, Michail Panochko, talade till 500 svenska pingstpastorer under konferensen Pingst Pastor 9 januari i Stockholm, och utmanade dem att influera och påverka samhället.
Ur DAGEN 9 januari 2015
av Thomas Österberg

Bild1_Ukraina

Använd möjligheten om dörrarna öppnas. Det är er kallelse! Om ert parlament antar lagar och ni bara tiger så är det inte Gud som är tyst. Vi kristna ska vara jordens salt och inte isolera oss, sa Michail Panochko i ett samtal med svenske pingstledaren Pelle Hörnmark i avslutningen av pingstpastorskonferensen på fredagseftermiddagen.Bild2_Ukraina

Michail Panochko kommer från krigets Ukraina, och ingår där i det råd med trossamfundsledare som brukar kallas till presidenten för rådgivning. Innan president Viktor Janukovitj avsattes var han bland annat hos honom
– Jag har inte gått dit med en kalashnikov och patroner i hylsan, utan med Guds ord. Jag sa till presidenten: ”Ni har makt till både döden och livet.” Tyvärr valde han fel väg, sa Michail Panochko inför pingstpredikanterna.

Han berättade att de evangelisk kristna i Ukraina varit utsatta för svåra trakasserier och dödande från separatisternas sida. Det handlar bland annat om misshandel och dödade församlingsledare. Mitt i detta brinner pingstvännerna i Ukraina för kristet missionsarbete i hela Europa. Och han uppmanade även de svenska kristna att var med i detta.

Europa behöver er!

Ukraina av idag

Historiskt sett var presidentvalet för 10 år sedan och den s k ”Orange Revolution” det steg som Ukraina ville ta från öst till väst. De tunga oligarkerna bakom dåvarande presidenten Juschenko tillät dock inte det dåvarande styret att arbeta västerut varför landet landade i någon form av dödläge. När Jankovich, en president med en klar Kremlinriktad politik och också något av kriminellt förflutet, kom till makten 2010 startade han raskt att uppmuntra de ryska strömningarna i den östra regionen, Donbass (Lugansk och Donetsk), genom att göra regionen ryskspråkig och blåsa under de ryskinriktade krafterna i regionen. Sedan känner vi ju utvecklingen med Jankovichs invit till EU som han egentligen aldrig avsåg att uppfylla, och heller inte infriade, och hans fördjupade relationer med Kreml som startade hela revolutionen på Majdan. Resulterade till slut i att han flydde landet i februari 2014 och blev avsatt som president. Efter det har våldet och motsättningarna eskalerat till dagens läge.

Genom hela processen har kyrkornas engagemang och gemenskap stärkts. Man hade på olika sätt med förböner och gudstjänster spelat en viktig roll under Majdan-rörelsen och har upplevt både ett starkt ökat ekumeniskt samengagemang och också sett många människor söka sej till kyrkorna.

För församlingar och folk i de icke krigsdrabbade delarna av landet pågår på något sätt ”business as usual”, naturligtvis dramatiskt påverkade av landets urusla ekonomi, landets 75 % inflation, landets valuta i fritt fall etc, och till detta behovet av stöd för de stora skaror av flyktingar som kommer till väst från de ockuperade zonerna.
Av uppgifter från UNHCR framgår att 490 000 ”immigranter” från Donbass och Krim har registrerats som internflyktingar i Ukraina och till detta har 430 000 sökt asyl eller annan form av status i Ryssland.
Gemene man påverkas naturligtvis allvarligt av detta, liksom en rad ekonomiska åtstramningar i samhället men den allmänna inställningen verkar ändock vara att man biter ihop och hoppas på en ljusnande framtid.

Kyrkorna i Ukraina spelar ju också en viktig roll i den sociala insatsen i de krigshärjade områdena; faktiskt supportar kyrkorna Donbass med mera insatser än Ukrainska staten!!
I den ockuperade delen av landet har ju det mesta av evangelisk verksamheten officiellt stoppats; den enda ”tillåtna” kyrkan är den ryskortodoxa. Många kyrkor/kyrkobyggnader har ju ockuperats av separatisterna och mer eller mindre skadats.

Den kyrka i Lugansk som vi från Mullsjö och några fler församlingar ekonomiskt stöttade slutförandet av, och var med och invigde så sent som nov 2013, är enligt uppgift intagen och tömd på sina tillgångar. Kyrkobyggnaden rapporteras dock skäligen intakt medan pastorns hus har skadats av bombkrevader och är sannolikt tömt på vad som fanns av värde.
Pastorn själv flydde med sin familj på ett tidigt stadium till Volynregionen i väst. Han och frun reser nu regelbundet till Donbass för att ha samlingar för de ”förskingrade fåren” där.

Krimregionen är ju på något sätt en historia för sej själv; inga egentliga strider, mera problem av generell humanitär karaktär. Kyrkorna har viss frihetsgrad men uppmanas ansluta sej till den Ryska pingstunionen och pastorerna att acceptera ryskt medborgarskap för att kunna verka ”fritt”. Många söker dock att registrera församlingarna som autonoma församlingar för att upprätthålla relationen med sin ”moderrörelse” den Ukrainska Pingstunionen. Pastorer som inte har accepterat ryskt medborgarskap får bara verka 3 månader på Krim, sedan måste man spendera minst 3 månader i Ukraina för att kunna återvända för en ny verksamhetsperiod. Kommunikationen mellan Krim och fastland Ukraina är dessutom lite komplicerad eftersom gränsmyndigheterna gör det svårt för att förhindra att terrorister/separatister kommer in i Ukraina den vägen.

Mitt i bedrövelsen ser man dock en starkt växande verksamhet med de små husförsamlingarna där många nya människor söker sej in för att få tag i väsentligheterna i livet. Av till pingstunionen relaterade kyrkor finns i Donbassregionen endast 2 fungerande kyrkor som ligger i områden som fortfarande kontrolleras av Ukrainska armen. Till dessa ”andningshål” kan man också komma in med väsentliga mängder förnödenheter som sedan med ”småtransporter” kan smygas in också till nödlidande i de ockuperade delarna.
Ur samtalet med Michail Panochko känns det dock väldigt oklart om hur Ukrainas kris till slut ska lösas. Broder Panochko menar att utan det ryska stödet på separatisterna i öst så skulle situationen vara löst på ett par veckor. Idag ser man tyvärr det ryska hotet mot landet från tre håll; från de ryska truppernas närvaro i Donbass, det ockuperade Krim och från den ryska enklaven Transnistrien, en rysksupportad utbrytarrepublik som 1992 bröts ut från Moldavien och vars 500 000 invånare också är en kanal för ryska armen att möjligen angripa Ukraina!!

Fortsatta stöd till Ukraina

Av allt det sagda ser vi alltså fortfarande att behovet av stöd för våra bröder och systrar och hela det Ukrainska folket fortfarande är brännande!! De behöver våra ständiga förböner, men också ett fortsatta finansiellt och humanitärt stöd.

Känns bra att klä behoven i några ord från Rauli Lehtonen från en debattartikel i Världen idag fredagen den 30 januari:

Ukraina och Ryssland behöver stöd:

Eftersom den evangelikala rörelsen spelat en viktig roll i fredsarbetet, behöver den nu allt vårt stöd. När kriget började var pingstledaren Michail Panochko ännu ordförande för det religiösa rådet i Ukraina. Detta medförde att han förde muslimernas, judarnas och de kristna samfundens talan inför president och regering. Under hans ledning har kristna, judar och muslimer stått sida vid sida i kampen mot våldet, mot kriget och ett fritt Ukraina.

De olika samfunden har ordnat gemensamma böne- och fastedagar, väckelsemöten, härbärgerat flyktingar i kyrkor. De har samlat in pengar till sjukvårdsutrustning, kläder, mediciner, filtar och hjälptransporter, vilka till och med bistått ryskspråkiga i separatiskontrollerade områden!

På den ryska sidan har situationen också varit komplicerad. Media påminner ofta om att Ukraina under konfliktens begynnelse leddes av en tillförordnad president, Vladimir Turtjinov, som var baptistpredikant. Dessutom har man polariserat relationerna mellan den ryska ortodoxin och protestantismen, där ortodoxin står för moral och bibliska värderingar, protestanterna däremot för liberalism och nationalism. Evangeliskt kristna har felaktigt även anklagas för att försöka destabilisera det ryska samhället, samt för att samarbeta med USA.

Antipropagandan har samverkat till att religionsfriheten för de evangeliskt kristna i Ryssland har försämrats, trots att protestanterna gör stora insatser för att hjälpa ryska flyktingar från Östra Ukraina. Tyvärr har många kristna i Norden glömt bort att antalet flyktingar på den ryska sidan är nästan lika många som i Ukraina. Hundratals av dem har idag inackorderats i protestantiska kyrkor och många ryska församlingar har gjort stora insamlingar för krigets offer.

Tusentals föräldralösa barn drivs vind för våg och hamnar ofta i kalla förvaringslokaer för obestämda tider. Som kristna i Sverige bör vi engagera oss för att hjälpa ukrainska och ryska kyrkor i krisen, som pågår i vårt Europa. Kristna i öst vädjar till oss: Kom över och hjälp oss!

I spåren av kriget sprider sig en stark väckelse i öst. Under det senaste året har de evangeliska kyrkorna i Ukraina döpt närmare 10 000 nyfrälsta och man kan se hur allt fler söker frid med Gud även på den ryska sidan med hundratals nya församlingar som planterats – inte minst i Sibirien, men också i muslimområden och i de delar, som berörs av kriget.

Glöm inte bort att kyrkan i öst behöver vårt stöd just nu – mer än kanske någonsin tidigare

Som en liten ljusglimt; en bild från en ukrainsk nyhetssida; Kanske kan bibelordet i Jesaja 2:4 kännas väldigt relevant:
De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar…..

Några tankar från:

Svenåke Dahlqvist
Pingstförsamlingen Mullsjö Nyhem
Ordförande i Land-AU Ukraina
svenake@dahlqvist.nu